FAQ OM "SKRIVA" 4.11

1. Intro
2. Gå med, Gå ur, Postning, Arkiv
3. Listprinciper
4. Novelltävlingen
5. Några grundtips
6. Nätresurser
7. Presentera dig gärna
8. Andra listor
9. Grammatik
10. Polti och propp
11. Stil- och formordlista
12. Manus och förlag
13. Faq-författaren

Grammatik

"Hur lätt gå händelsernas rätta mening först upp för eftertanken med försening..." (Alfred Västlund)

Ett korrt samman fattning uppå svenska gramatick

Svenskan är ett skandinaviskt språk, med närmaste tjocka släkten hos danskan, norskan och isländskan. Vi är ungefär som syskon. Våra kusiner är engelska, tyska och nederländska, och hela kusinskaran kallas germanska språk. Hela släkten kallas de indoeuropeiska språken. Vi är som en enda stor, lycklig familj! Vi har lånat en massa ord från varandra - utan ränta!

Vi skriver svenska med de 29 så kallade latinska bokstäver som ryms i följande praktiska fras: Yxskaftbud ge vår wczonmö iqhjälp. Latin var det språk som för 2000 år sedan talades av romarna. Eftersom svenska är trevliga prickar satte vi några av dem på vissa bokstäver. Enligt många språkprofessorer är latinsk grammatik all grammatiks moder, även om den är så oerhört komplicerad att det inte är att undra på att Latin dog ut. (Märkligt nog verkar djur tala bra latin, eftersom de alla har latinska namn.)

Grammatiken organiserar ord så att de marscherar i korrekt följd och i rätt kolumner i böjningstabellerna. Bara en liten ändring av ordföljden kan ha stor betydelse: Kalle åt fågel betyder något annat än Fågel åt Kalle eller Åt Kalle fågel. Endast i det första fallet bör Kalle avnjuta händelsen med vitt vin, och det kan ju vara bra att veta. Olika ändelser och böjningar ändrar också betydelsen.

Den ökar även komplexiteten (svårt ord, som betyder: så krångligt att man får komplex för det) i det som kan sägas. Uttrycksmöjligheterna ökar. Och utan olika tempus skulle vi inte kunna placera händelser vid olika tidpunkter. Eller: utan olika tempus skulle vi inte ha kunnat komma att göra det. Eller vad det heter.

Grammatiken utgör också en sorts felkontrollkod. Den ger språket redundans (upprepningar, även övertalig arbetskraft - dock inte här) som gör att budskapet går att tol-KNASTER-ka äv-BRUS-en vid stör-SPRAK-ningar.

Syftet med detta är inte att ge en komplett grammatik, för det kan bara en komplett idiot göra. Men vi vill snabbt presentera de väsentligaste begreppen. Vi hoppar över tabeller för böjningar, för att få en rak genomgång.

Grällimatikens viktigaste begrepp är ORDKLASSER och SATSDELAR. De begreppen korsar varandra, ungefär som när två hårt trafikerade vägar korsar varandra. Ibland kan det bli krockar och konstigheter. Därför är det bra att kunna litet grammatik, på samma sätt som en viss bekantskap med trafikreglerna aldrig kan vara helt fel.

Varje ord tillhör en ordklass men har också en viss funktion som en satsdel.

Vi har nio ordklasser, vilket av en händelse är samma antal klasser som vi går igenom i grundskolan. Men ordklasserna är inte lika bråkiga och de sprayar inte ned skåpdörrarna.

SUBSTANTIV är ting eller begrepp, hur obetydliga eller fåniga de än är. Substantiv är ganska dumma. De kan bara räkna: ett, flera (singular och plural). Plural bildas enligt fem mönster (deklinationer, så kallade allmänna självdeklinationer) med ändelserna -or, -ar, -er, -n och ingen särskild pluraländelse. (Engelskans -s för plural börjar också leta sig in som en illegal flykting.) Substantiv finns alldeles bestämt i bestämd och obestämd form. Totalt har vi sing best, sing obest, plur best och plur obest form. Sjung med allihop!

Framför substantiv kan man sätta en eller ett (s k obestämd artikel). Bestämda form visas av en ändelse som är -en eller -et.

Svenskan har två eller fyra genus (kön, men det har inte med biologi att göra), beroende på hur den språkforskare som uttalar sig vaknat på morgonen. De avgör bestämd ändelse. Maskulinum, feminimum och reale kan sammanställas till genusbeteckningen utrum med bestämd form -en. Neutrum har bestämd form -et. Tänk er utrum som en friggebod med plats för tre.

Ord på en eller den får alltid -en, ord på ett eller det alltid -et. (Maskulinium och feminimum är han och hon snarare än den. Men det rör få ord. Förpassa dem till utrummet.)

Ett välkänt substantiv (vilket det nu än är) kan få bestämd fristående artikel, den eller det, dock i kombination med normal bestämd ändelse, såvida inte satsen fortsätter. Det kärnkraftverket - kan man skriva, men Det kärnkraftverk kan inte stå ensamt.

Substantiv kan också delas in i två kausus: grundform (nominativ) och ägandeform (genitiv). Det sista med ändelsen -s. "Kausus" kommer inte från Kaukasus, även om alla indoeuropéer sägs ha vandrat in därifrån en gång.

Egennamn, som Lisa-Gustava Grenkvist eller Kungliga Pottmätarsällskapet, räknas också som substantiv, men vi sätter endast undantagsvis ändelser på dem (som med Anderssonskans Kalle).

ADJEKTIV bestämmer egenskaper till (vanligen) substantiv, och det är inte det lättaste då dessa är så hemskt många. Adjektiven får jobba hårt. De flesta svenska adjektiv får ändelsen -a i bestämd form (utom maskulinum, som kan få -e), men i plural får adjektiv också -a. Neutrum i singular får ändelsen -t.

Adjektiv kan bodybuilda sig till högre grad av styrka genom komparation. Här kallas formerna positiv, komparativ (ändelser -are eller -re) och superlativ (-ast eller -st). Applåder och superlativ haglar för denna smarta konstruktion! Vissa ord, som gammal, kompareras med andra ord: äldre, äldst. Gammal är äldst heter det ju. Vissa längre, krångligare ord kompareras mer begåvat med mer och mest.

VERB är ord som springer omkring och berättar om skeenden eller handling. Verben är litet suspekta, för de har en massa konstiga böjelser. Genom olika s k tempus (kanske inköpta på Temp-R-Us?) är det orden som ger satsens syftning i tiden.

Verben delas upp i huvudverb och hjälpverb (tänk på huvudvärk och hjälpmedel). De senare är en liten elitgrupp yttepytteverb som ensamma normalt inte säger särskilt mycket: skall, vara, kan, bör, får, måste, lär, vill, bli, etc. Etc är inte ett hjälpverb. Det sista, bli, är passivbildande hjälpverb. Det är ungefär som passiv rökning där något blir utsatt för en handling. Han blev rökt. Passiva former kan också bildas med -es. Han röktes. Fråga en böckling om du är tveksam.

Det viktigaste hjälpverben är vara eller är, och har eller hade. Shakespeare hade vissa poänger med vara eller inte vara, och Hemingway var inte mycket sämre med Att ha eller inte ha.

Verben har en rad olika tidsformer. Infinitiv kallas grundformen och den slutar på -a. Man kan sätta att framför. Av någon dum anledning skall alla motioner formuleras som en att-sats. Infinitiv verkar sväva litet obestämt i tiden.

Presens uttrycker något som händer nu och slutar på -r.

Imperfekt uttrycker något som hände tidigare och slutar på -de eller -te. Namnet kan ha att göra med att den verbformen är litet mindre perfekt.

Perfekt respektive tvättsvampsperfekt, förlåt -pluskvamperfekt uttrycker något som har hänt respektive hade hänt. Den del av de två formerna som kvarstår utan hjälpverben har och hade kallas ofta supinum och slutar vanligen på -t. Det har inget att göra med en kallelse till en amerikansk rättegång. Perfekt particip uttrycker något förgånget som är inträffat, slutar på -d eller -t och använder hjälpverbet är. Det finns väldigt mycket finlir med alla dessa extra hjälpverkskonstruerade tidsformer. Presens och imperfekt är dock vanligast i vardagsspråket.

Futurum uttrycker något som kommer att hända och bildas oftast med hjälpverbet skall eller frasen kommer att. Det betyder inte att alla science fiction-böcker är skrivna i futurum.

Verbens böjningsmönster kallas konjugationer. Det låter kanske som något ur astrologin, men vi garanterar att det inte har med saken att göra. En av konjugationerna står för s k starka verb. De är så stora och starka och oberoende att de böjs helt utanför de normala böjningsmönstren, t ex svära, svor, svurit. (Regelbunden, s k svag böjning skulle ha varit svära, svärde, svärit - men det låter väl dumt!) De starka verben står där på gymet och pumpar skrot tillsammans med de bodybuildande adjektiven. Vissa verb kan böjas både svagt och starkt, t ex: lysa, lös, lyst eller lysa, lyste, lyst.

Verb har också olika modus. Det vanligaste är indikativ (där det mesta vi sagt här ingår) som konstaterar fakta. Andra modus kan bildas med vissa hjälpverb eller egna böjningar.

Imperativ utgör en uppmaning, och är oftast ett avskalat verb t ex: Sitt ned! Håll käft! Läs vår grammatiska genomgång!

Konjunktiv uttrycker något önskat eller tänkt och kan bildas med t ex kunde eller vore men också med egna former: Vi önskar ni kunde läsa vår grammatiska genomgång, Vi önskar det vore så eller Vi önskar det bleve så. (De rena, egna konjuktivformerna sägs ha dålig konjuktur och vara på väg bort. Det är litet synd då omskrivning med t ex kunde är klumpig. Vi bör forma en skallgångskedja som går ut och letar rätt på konjuktiven igen.)

ADVERB är bestämmelser till verb. Man kan säga att de annonserar en typ av handling eller skeende. Adverben står i ungefär samma relation till verben som adjektiven står till substantiven. Adverb kan dock också bestämma adjektiv och andra adverb. De är litet veliga av sig.

Adverb slutar vanligen på -t. I Kapten Galax atombestrålade framgångsrikt - är det sista ett adverb.

Adverb svarar på frågorna var, när, hur. Varför är dock en mer filosofisk fråga.

PRONOMEN är ord som står som ersättning för andra, längre ord, som jag, mig, du, dig, de, dem, min, din, vår, deras, sin, den, det, osv. Osv är dock inget pronomen. Att ha korta pronomen gör satsen enklare än om vi skulle tvingas upprepa de längre orden gång på gång.

Personliga pronomen finns som subjekt, objekt, genitiv, teleobjektiv (nej, det var lögn!), possessiva och reflexiva: han, honom, hans, sin, sig. Man bör ha med sig sitt reflexiva pronomen när man traskar på en landsväg sent på kvällen.

Skillnaden mellan hans och sin är att sin - liksom sig - alltid syftar på satsens huvudaktör (subjekt).

Demonstrativa pronomen används för att särskilt peka ut något: Mamma mia! *Denna* vill jag ha. Man behöver inte ha polistillstånd för att använda demonstrativa pronomen.

Determinativa pronomen syftar framåt i satsen, medan relativa pronomen syftar på något i föregående sats.

Interrogativa pronomen används för frågor: vem, vad, vilken, hurdan? Indefinita pronomen är obestämda, och inkluderar bl a: man, någon, någonting, varje, somliga, allting, osv.

Några pronomentyper som absolut inte finns är kontemplativa pronomen, suggestiva pronomen, vindikativa pronomen samt vegetabiliska pronomen.

PREPOSITIONER är små fjantord framför substantiv eller ordkombinationer med substantiv som huvudord, och de uttrycker riktning, relation eller någon av de 69 positioner som kvällspressens tantsnuskbilagor beskriver. Bland prepositionerna har vi på, över, under, bakifrån, in, ut, före, efter, ovan, utan, mm. (Mm är inte en preposition; se interjektion!)

Prepositionen är en viktig indikator på om substantivet som följer är i objektsform (föremål för handling). Vi måste dock vara mycket försiktiga med att se andra människor enbart som objekt, för då kan vi få JämO på oss.

KONJUKTIONER är bindeord mellan satsdelar. (Ej att blandas ihop med konjunktiv eller konjuktur eller konjak.) Ord som: och, eller, men, utan, för, ty, usw. (Usw inte en konjuktion. Det är tyska.) Huvudsats kan bindas till en eller flera bisatser, och huvudsats kan bindas till en eller flera huvudsatser. Det är rena bondagen! Syftet med bindningen är här att etablera en relation mellan satserna, t ex att en sak händer efter en annan, beror på en annan, är villkor för en annan.

RÄKNEORD är ord som ett, två, fyrtiotvå, tjugohundrade, miljonte, femkommaelfte, osv.

INTERJEKTIONER, slutligen, är små utropsord: oj, ah, åh, mm (...Marabou)! Ejakulationer har inget med detta sammanhang att göra, såvitt vi vet. Usch och fy är också interjektioner, som kanske är passande här med tanke på våra snuskiga tankebanor.

När vi kommer till SATSDELAR skall alla dessa ordklasser sättas i praktiskt arbete. Arbetslösheten inom språket är tämligen låg. Det finns nästan inte ett enda ord som inte har någon vettig sysselsättning, men betalningen och pensionsvillkoren är dåliga. (Ordet kattpiskarutbildningsassistent har vi dock ännu inte sett någon vettig användning för.)

En enkel, kort sats består av subjekt och predikat, t ex Marsianen mumlar.

SUBJEKTET (Marsianen) utför handlingen i satsen. Subjekt är vanligen substantiv eller pronomen.

PREDIKATET (mumlar) är den handling som utförs. Predikat består normalt av verb.

OBJEKT komplicerar saken ytterligare. Det är målet för den handling som utförs, t ex: Marsianen mumlar mantran. (Det sista är objekt.) Objektsformen har sin särskilda betydelse genom att pronomen får andra former i objektsposition. Som tidigare nämns är förekomsten av en preposition en god indikator på att det snart kommer ett objekt. Se upp! kan också vara en god indikator på att det snart kommer en projektil.

PREDIKATSFYLLNAD är en utfyllnad till predikat, särskilt predikat som utgörs av de små men ack så ihärdiga hjälpverben. T ex Jag är - det säger inte andra än Descarte särskilt mycket. Men Jag är kosmisk, säger desto mer (kosmisk är här predikatsfyllnad - tack för hjälpen, Thomas Di Leva!).

ATTRIBUT kallas ord som närmare bestämmer ett subjekt eller objekt, t ex: Thomas är den kosmiske, vise laman. (Attributen är före laman.)

ADVERBIAL kallas ord som närmare bestämmer ett predikat, t ex: Marsianen mumlar mysigt. (Det sista är adverbial.)

I vissa språk (som tyskan) har skillnaden mellan ACKUSATIVOBJEKT och DATIVOBJEKT stor betydelse - ach so, ja! Ackusativobjektet är då det "vanliga" objektet och dativobjektet är ytterligare ett objekt som uttrycker en riktning, t ex att något gjordes för eller till någon. I svenskan har detta mindre grammatisk betydelse, och det skall vi vara glada för.

Om vi sammanställer allt detta - svårt, men vi får försöka! - får vi följande schema för en normal huvudsats:

(attribut) subjekt predikat (adverbial) (predikatsfyllnad)

(attribut) objekt

Det inom parentes förekommer inte alltid. Och naturligtvis vi satser med annorlunda ordning kan konstruera. Men då blir det mer poesi än prosa.

En vanlig, enkel, komplett sats kallar vi HUVUDSATS. En sats som inte kan stå självständigt, utan måste kopplas till en huvudsats, kallar vi BISATS. (FOTSATSER finns inte, och BLOMSATSER har inget med grammatik att göra.)

Bisatsen saknar en satsdel och är beroende av huvudsatsen för att kunna tolkas, t ex: Jag skriver rappakalja, något riktigt obegripligt. Det sista är bisats.

Men i skönprosa måste man inte alltid binda bisats till huvudsats. Särskilda stilistiska effekter kan uppnås genom avhuggna satser. På samma sätt som särskilda revolutionära effekter kan uppnås med avhuggna huvuden. Författare kan tillåta sig litet mer än vad vi kan i instruktiva faktaartiklar.